Efter en diskussion med en person som anser att barnuppfostran handlar om att vara så jäklig man kan mot sin avkomma för att förbereda det för “vuxenlivet” (”han måste ju klara sig själv någon gång”) skulle det vara intressant att höra vad andra har för uppfattningar och erfarenheter kring barnuppfostran.
1. Vilket förhållningssätt skall man ha mot sitt barn? Sträng lärare, kompis, förebild eller något annat?
2. Vems ansvar är det och hur rättar man till det om man uppfattar att ens barn börjar komma snett?
3. Är det en rättighet att ha barn?
4. Hur gör man för att ge ett barn en så bra start i livet som möjligt?